President Roosevelds älskade Fala

När vi - eller rättare sagt Ingrid - skulle bli med skotte hördes, mitt bland alla välgångsönskningar, en del pessimistiska förstå-sig-påare som uttryckte sina farhågor ungefär så här:

- Ja skottar är ju trevliga, men... ni kommer aldrig att "komma någonstans"... för svår ras, höga krav på presentation... etc.

Med detta menas att i skottevärlden har novisen intet att hämta...

Jaha. Vi hade väl ganska modesta förväntningar - ja jag säger "vi" trots att det är Ingrids hund - men Viggo har från första stund varit ett gemensamt projekt och den glädje och förnöjelse en liten skotsk terrier fört med sig har varit lika stor som delad.

Ingrid tog väl hand om sin lille vän, "vi" gjorde från första stund till punkt och pricka som uppfödaren sa. Och så tomtade vi runt på diverse valputställningar, och det gick ju bra...

Så blev det då dags för officiell utställning var uppfödaren på plats och erbjöd sig att ta in adepten i ringen, vilket naturligtvis var toppen! Och resultatet blev också därefter...

En domarbekant gled förbi och Ingrid viftade glatt med certrosetten.

"Grattis! Vad kul! Men vem visade honom? Jaha, ja just det... med minspel som antydde "försök själva så får ni se..."

Nästa gång var vi ensamma - två glada amatörer som garanterat aldrig varit inne i en terrierring. Vi kammade och övade och var rätt nervösa. Jag gjorde som jag brukar med de andra hundarna som familjen har och har haft. Viggo tuffade runt och när det hela var klart så stod vi där med BIR-kokarden och Ingrid grät en skvätt.

Gissningsvis var det väl hunden som var skaplig och vi kunde inte sabba alltför mycket...

Svårt?