Ingrid har lånat ut en del intressanta böcker om våra gemensamma intressen. Tack så mycket! Bl.a."The 1940s Look - Recreating the fashions, hairstyles and make-up of the second world war" av Mike Brown. Se där! Allt kommer tillbaka...Typisk är denna annons om insamling av bristvaror i krigs- och kristider. En skotte signalerar den rätta patriotiska glöden!

Hittade detta intressanta pressmeddelande."Låg hormonhalt ger svår valpningFör låga halter av hormonet prostaglandin kan vara orsak till att vissa tikar har för svaga värkar när de ska föda sina valpar. Behandling med oxytocin kan avsevärt förbättra tikens värkarbete. Det visar ny forskning som gjorts av veterinär Annika Bergström. Nu presenterar hon sina rön i en doktorsavhandling vid SLU (Sveriges lantbruksuniversitet). Betydligt fler dräktiga tikar, än vad man tidigare trott, har haft problem vid valpningen. Statistik visar att det gäller cirka 15 procent av alla dräktiga tikar. Hos 64 procent av dem behövdes kejsarsnitt för att klara förlossningen. De raser som uppvisade högsta risk för förlossningsproblem var dvärghundraser, exempelvis chihuahua och skotsk terrier, samt stora hundar, bland annat grand danois. Annika Bergström har baserat en av sina fyra studier om dystoki (förlossningsproblem) på statistik från försäkringsbolaget Agrias databas och Svenska Kennelklubbens hundregister.- Primär värksvaghet, det vill säga att tiken saknar eller har ett mycket svagt värkarbete, är den vanligaste orsaken till förlossningsproblem, säger hon. Viktiga hormnonerI de flesta fall vet man inte orsaken till varför primär värksvaghet uppstår. Däremot är det väl känt att hormonerna cortisol, oxytocin, progesteron, prostaglandin och vasopressin spelar en viktig roll vid valpningen. Dessa hormoner har undersökts på normalt valpande tikar och visat sig stiga till höga koncentrationer under valpningen. Annika Bergström analyserade hormoner samt ett antal elektrolyter på såväl tikar med normal förlossning, som på värksvaga tikar. Resultaten visade en tydligt lägre koncentration av prostaglandin hos de värksvaga jämfört med normalt valpande tikar.- Prostaglandin spelar en mycket viktig roll vid såväl igångsättandet som vid fortskridandet av en valpning, säger Annika Bergström.  Annika Bergström, institutionen för kliniska vetenskaper vid SLU, har skrivit avhandlingen Dystocia in the Bitch Prostaglandinet bryter ner de så kallade gulkropparna som finns i äggstockarna och som producerar det dräktighetsbevarande hormonet progesteron. Om progesteron inte sjunker tillräckligt mycket i anslutning till valpningen kan förlossningsarbetet inte starta.- Hos de tikar som hade förlossningsproblem och låga prostaglandinvärden sågs tecken på ofullständig nedbrytning av gulkroppen och högre koncentration av progesteron än vid normal förlossning.Tikar med värksvaghet behandlas i regel med kalcium och oxytocin som ges som värkstimulerande preparat. Det finns tidigare studier som visar att värksvaga tikar sällan har kalciumbrist.Eftersom en kalciumgiva kan påverka tikens hjärta på ett negativt sätt var ett av syftena med studien att jämföra två grupper av värksvaga hundar. Den ena gruppen fick en traditionell behandling med kalcium och oxytocin och den andra gruppen enbart oxytocin. Resultatet visade att det inte förelåg någon skillnad i behandlingsresultat mellan de båda grupperna."  Pressmeddelande från SLU    http://www.slu.se

Med en stämningsbild av midsommarafton, Raglan Reforn Club och husse Ola, önskas alla skottevänner en fortsatt skön midsommar!

Vill passa på att puffa lite extra för Symposium för skotsk terrier senare i höst alternativt våren 2010. För datum och vidare info se hemsidan http://www.skottefederationen.se/
Mycket viktig att alla som är engagerade i skotsk terrier får tillfälle att träffas och ventilera rasens status och framtid! Ch Raglan Rubens får illustrera skotsk terrier av idag!

... Ett träffande uttryck som myntades av gode vännen och terriermannen Stig Ahlberg, legendarisk skribent i Hundsport under signaturen Black Jack.





Vad Stig menade var hur svenskt hundfolk satt i sin isolerade förträfflighet - på den tiden var det karantän! - och levde gott i skuggan av bedrifter från fornstora dar...





Något liknande kan sägas om terriergruppen i allmänhet och kanske skotsk terrier i synnerhet.





Borta är nämligen de fornstora dagarna... Terriers rosar sällan finalringarna... Skottar lyser med sin frånvaro, med något enstaka fint undantag... Man kan bara gå till Terrierklubbens jubileumsbok och jämföra... minst ett tiotal skottar har under årens lopp blivit Årets Terrier, varav åtta inte oväntat från Dan Ericsson. Nuförtiden ställs skottar ut en liten skara som krymper på ett oroväckande sätt... Fyra stycken på lilla Stockholm, lika få i Avesta...





Vad är nu detta?





Om man tittar på terriergruppen i sin helhet, så har den visst inte minskat, som man kan förledas att tro när man noterar frånvaron av terrierstjärmorna. O nej! Terriergruppen har ökat sedan slutet av 90-talet - från 4000 registreringar 1997 till drygt 6000 förra året. Det är en ökning med 50 procent!





Vad är det då som ökar? Jo det är bull-raser som amstaff, alla mjukhåriga, typ soft-coated, småterriers om inte kräver så mycket trimkonst samt slät- och korthårsraser, som toy terriers, påminner om chihuahua, men inte är lika dyra...





De som minskar på ett alarmerande sätt är klassiska strävhår; foxterrier, airedale, skottar...





Det här är naturligtvs ett tidstecken; folk vill ha egoförstärkare; muskelhundar, eller ulliga gulliga, eller handväskhundar eller de som appellerar till miljötrenden.





Men skottar liksom övriga klassiska terrierraser borde vara ett attraktivt alternativ; friska och robusta, fria från miljörädslor och relativt okomplicerade att leva med.





Man behöver inte gå särskilt långt bak i tiden, inte ens till skottens storhetsdagar på 50- och 60-talen, för att hitta en större entusiasm inom de egna leden...





År 1997 registrerades dubbelt som många skottar som nu, Skottefederationen 25-årsjublerade och uppslutningen till jubelutställningen var stor - 97 hundar dömdes av Mrs Owens från UK. BIS blev Ch Raglan Referee, se bild (Ch Paddington Bear of Kennelgarth - Ch Raglan Raffle Ticket).





Visst har Raglan-eran varit mäktig och någon kanske fick intryck av att konkurrens var meningslös... Men nuförtiden susar Dan Ericsson jordklotet runt på domaruppdrag och ställer nästan aldrig ut något eget. Ändå uteblir skottefolket från ringen - eller det kanske inte ens producerars något sevärt? Ursäkta om det låter respektlöst, men skottebloggen väntar fortfarande på återväxten i rasen och då även i uppfödar- och utställarleden... Det måste ju komma någonstans ifrån? Andra länder - inte minst i öststaterna - lyckas ju utmärkt!





Kanske sammanföll nedgången för skotten med bortgången av "de tre stora" vid sekelskiftet - ägarna till den engelska kennlarna Kennelgarth, Reanda och Gaywyn. Svenska uppfödare hade inte längre något vattenhål att hämta inspiration och avelsmaterial ifrån...





Ska skottevärlden fortsätta att befolkas enbart av "gott folk roende i egen sjö"? Ingen vet om den pölen blir en vacker lagun eller kanske rent av torkar ut till en syrefattig göl...

Med denna smarriga smörgåstårta, designad Pernilla W. i väst firar skottebloggen 1 år!Den här lilla bloggen om skotskt terrier och allt relaterat - skottar är kultur! - startade ursprungligen som ett försök till terapi i sorgen över en fin valpkull som dog. Snart nog blev skottarna ett stort och roligt intresse, vi fick träffa många trevliga skottemänniskor och fördjupa oss i stort och smått kring denna härliga ras. Familjen, dvs Ingrid, fick också en liten skotte som nu går omkring i Roslagen och sprider personlighet. Det har varit ett spännande år!Hurra för Skotten!

Ser hunden på bilden bekant ut? Javisst, det är sealyhamterriern "Charmin", BIS-vinnare för Dan Ericsson i USA 2007, alltså före BIS WDS Stockholm och Cruft´s i år.



Bloggen har fått förmånen att publicera ett dokument av vår internationellt ansedde allrounddomaren Dan Ericsson, tillika en av Sveriges mest framgångsrika uppfödare, Raglan skotsk terrier och labrador. Det här är högaktuella och viktiga frågeställningar, inte minst nu inför Kennelfullmäktige, då mycket av detta ska diskuteras. Läs och begrunda!











***





"Möjligheter och begränsningar - några tankar kring modern hundavel











Det talas så mycket om hur viktigt det är att våra olika hundraser har en stor genpool. Det är nödvändigt för att hålla raserna friska och sunda och för att den genetiska variationen inte skall urholkas. Rätt och riktigt förstås, men inte fullt så enkelt heller! Vad menas egentligen med genetisk variation? Ja, om det betyder att hundar av samma ras ser ungefär likadana ut trots varierande genetisk bakgrund, ja då är det rätt – det benämner vi oftast rastyp och den vill vi ha så enhetlig som möjligt, allt för att möjliggöra uppdelningen i skilda raser. Finns det något annat sätt att definiera genetisk variation på då? Ja, på sistone tycker jag mig ha märkt att modern avel med denna variation som huvudsyfte ofta resulterar i hundar som ser så olika ut att rastillhörigheten ibland kan ifrågasättas. Då har man misslyckats i sin avel och använt begreppet genetisk variation felaktigt. Det måste finnas utrymme för variation inom en och samma ras, men om strävan efter vidgning av genpoolen blir så stor att rasgränserna går förlorade, ja då är det dags att dra i nödbromsen. Titta er runt på våra hundutställningar – det finns sådana raser, dessvärre!!











Egentligen lever vi i en tid som på alla sätt borde vara avundsvärd för hunduppfödare. Det är ju numera möjligt att importera såväl hundar som säd från praktiskt taget jordens alla länder och därigenom borde möjligheterna att lyckas med avelsverksamheten vara större än någonsin. För oss som började med uppfödning för länge sedan var dagens möjligheter till samarbete över gränserna något som vi endast kunde drömma om!











Hur har det då blivit? Har de utländska hundarna hjälpt till att öka den genetiska variationen och kvaliteten inom såväl mentalitet, exteriör som funktion? Svaren är inte entydiga: genetisk variation ja, det övriga nja och ibland rentav ett tydligt NEJ! En del skulle säkert hävda att den genetiska variationen har blivit ett syfte i sig och att hundar som avlas enbart utifrån den principen bara bidrar till utspädning av goda gener, som skickliga uppfödare lyckats kondensera under lång tid i strävan att få fram bra individer. Varför har då inte den andra delen av frågeställningen resulterat i ett positivt svar? Kan det rentav vara så att vi är alltför kritiska? Det tror jag!











Låt mig utveckla detta ytterligare: I ett enastående läge med praktiskt taget världens alla hundar tillgängliga för svenska uppfödare, skapar vi nya barriärer som i praktiken krånglar till och ibland omöjliggör det avelsutbyte vi drömt om och som våra hundraser så väl behöver. Förutom de rent praktiska hindren med frakt (dyrare än någonsin med flygfrakt!), krånglig pappersdokumentation, svindyra veterinärkostnader för ex vis insemination och annat smått och gott som tär på tålamodet och plånboken, så kräver vi nu oftast att hundarna skall vara så gediget testade för allehanda sjukdomar och funktioner att den efterlängtade möjligheten till avelsutbyte, rentav går om intet. Vansinne förstås, men kanske en spegling av vårt svenska samhälle där allt skall dokumenteras, garanteras och ersättas om något anses ha gått galet– inte minst hundar. Med den här sortens syn på avelsutbyte, ja då blir det inte mycket kvar av det som kallades för utökade möjligheter, snarare flera begränsningar! Värt att fundera på!











Resultatet av aveln då, vem skall utvärdera det? Man skulle ju kunna tro att den som sysslat med hundar länge och framgångsrikt är den som är bäst satt att göra den utvärderingen på våra hundutställningar och så är det fortfarande inom många klubbar och det är nog så de flesta duktiga uppfödare tycker, men ibland undrar man… Goda vännen Lisbeth Högman kåserar kring detta på sin blog och därifrån citerar jag ” Hur kan det komma att det kynologiska kunskapsträdets frukter nu plötsligt måste hämtas från forna öststater?”. Det kan man onekligen undra!!











I min drömvärld som hunduppfödare borde det vara enklare, billigare, och mera attraktivt att vidga och fördjupa våra hundars kvalitetet genom utökat samarbete, utan att krångla till det så att det hela går om intet och hundarna ja, de skall förstås bedömas och utvärderas av dem som har gedigen och dokumenterad erfarenhet av just detta. Är det en utopi?











Dan Ericsson"

Den här reklamen för Kellog´s cornflakes är från 1933. En skotte är det självklara attributet för den amerikanska idealfamiljen!